Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg

Kära dagbok.

Låt os prata om det här med ilska.
Jag blir i stort sett aldrig arg. Jag blir sur. Supersur om ni så vill.
Men jag har aldrig haft ett raseriutbrott vad jag vet.

Ibland drömmer jag att jag blir så vansinnigt arg på folk att jag bara skriker och skriker och skriker. Det är alltid en sån lättnad att vakna upp och inse att det inte var på riktigt.

Jag hade en chef som hade ganska nära till ilska och vi pratade om det där en gång.
Han tyckte: Jamen, om du skulle se att nån höll på och trashade din bil, skulle du inte bli vansinnig då?
Jag funderade. Näe. Vad skulle det tjäna till? Att springa fram och börja skrika på ligisterna? Vad får jag ut av det? Spö förmodligen.

Jag tror det enda som skulle kunna få mig att flippa skulle vara om någon skulle behandla någon i min familj illa.
Därmed inte sagt att jag inte kan tycka att andra saker är fel eller bli sur eller upprörd över saker, men just det där med att släppa lös sin vrede har jag aldrig förstått mig på.
Skrika och svära och ondgöra sig över människor. Vad tjänar det till?
Är det inte i slutänden så att det är personen som blev arg som mår sämst?
Och vad ger mig rätten att bli så arg på någon? Gör jag själv aldrig fel? Vill jag att folk ska skrika åt mig då? Eller vill jag att de ska förstå att jag också bara är människa?

Iallafall, det här är en argaste låt jag vet och den är ganska skön att lyssna på ibland
(kanske har jag ett undertryckt raseriutbrott nånstans långt inom mig )

Kelis - Caught out there

Hejdå!