Ett rop på hjälp

Kära dagbok.

Graviditetsvecka 29 och jag är omotiverat astrött.
Ok, helt omotiverat är det kanske inte med tanke på att jag är 10 kg tyngre och mina inre organ arbetar 20% hårdare än vanligt. Detta blir väldigt påtagligt när jag är ute och städar. Jag svettas och tjostar och det låter ännu värre än vad det faktiskt är. Jag pustar och flåsar för övrigt bara bara jag reser mig ur soffan eller går 20 meter till bilen. Känns lite fånigt eftersom det fortfarande inte är helt uppenbart för folk att jag är gravid. Jag måste liksom peka på magen och säga: "Jag ska ha barn i oktober" innan de upptäcker att den faktiskt står rakt ut.
Eller så är folk bara finkänsliga, vad vet jag.

Annars då. Lillan fortsätter att leva rövare där inne och ibland oroar jag mig för att hon är ett väldigt stressat barn, men vad jag förstår så kan de inte röra sig FÖR mycket därinne, så det är väl bara att gilla läget och uppskatta att hon ger så många livstecken ifrån sig.

Det känns som om vi upptäcker nya djungler som vi måste ge oss in i varje vecka. Såhär långt:
Barnvagnsdjungeln
Föräldrapenningsdjungeln
Barnsängsdjungeln
Förlossningsdjungeln
Babyskyddsdjungeln
Åh jag blir galen. Måste det finnas så många valmöjligheter och måste det vara så krångligt?!
Kan man inte bara få ställa in Babyliften i baksätet och låta någon annan föda barnet åt en?

Om ni har tips gällande någon av djunglerna får ni gärna göra er röst hörd. Helst nu.

Hejdå!