Detta liv

Kära dagbok.

Vill ni veta vad som händer i mitt liv?

Tja, jag är gravid och det är ungefär det som händer. Iallafall i mitt huvud.
Jag ska jobba 2,5 vecka till och känner mig fruktansvärt omotiverad och ofokuserad. Jag bryr mig väl inte om flyttstädningar och rengöringsmedel när jag har en liten människa innanför revbenen som försöker lista ut åt vilket håll hon ska.
Idag är jag hemma för jag fick migrän igår, och jag känner mig ganska sliten.
Jag vill inte kliva upp kvart över fem varje morgon och sitta på ett kontor och ta emot klagomål och lösa problem hela dagen tills jag kommer hem 12 timmar senare.
Jag längtar efter att bara få gå hem och ligga med händerna på magen och fundera på vem hon är och vad hon ska tycka om sina föräldrar, sitt hem och alla sina fina kläder.
Det stör mig lite att man inte kan tillåtas vara hemma i slutet av graviditeten. Föräldradagarna får du ta ut 2 veckor innan beräknad födsel och har du ett extremt fysiskt jobb så kan du få havandeskapspenning upp till 2 månader innan. Har du inte semester eller komp att ta ut får du snällt jobba på eller gå hemma utan pengar.
Ok, jag är inte sjuk men jag är ändå begränsad. Både fysiskt och psykiskt. Det är inte helt sjyst mot arbetsgivaren heller. Jag har ju fortfarande rätt till lika mycket lön, även om mitt engagemang är i botten.
Min barnmorska berättade en intressant grej gällande foglossning. Hon sade att orsaken till att många får så ont är just detta att man inte tillåts vara hemma och ta det lugnt. Man jobbar på och det är ofta både tungt och stressigt att leva. Kvinnor i andra länder har inte besvär med foglossning, för när de är gravida så är de bara gravida. Då får mannen jobba och sköta praktiska bitar. Sedan när de kommer hit och blir en del av vårt samhälle så drabbas även de av samma besvär som vi. Man behöver inte heller gå särskilt långt bak i tiden för att se att besvär i samband med graviditeten ökat snabbt på slutet.

Jaja, slut på tyck-synd-om-mig-et. Egentligen är jag inte slö och jag skulle ha fruktansvärt svårt att gå hemma och bara vänta. Jag har nog bara en svacka just nu.

I övrigt har jag äntligen tapetserat om vårt kontor, jag ska visa er någon dag!

Förresten, senaste gången jag och Bengtis hade en rolig konversation som jag velat berätta för er så förekom han mig med: "Du får INTE blogga om det här". Typiskt, jag är överlistad.

Hejdå!