Hej igen

Kära dagbok.

Jag vet inte om någon kommer att se det här inlägget (utom kanske lisaluring som erkände att hon är inne här ibland och kikar, hejhej lisa!) men jag känner ändå att det är på tiden att jag hör av mig.

Jag har alltså varit mamma i 7 månader och 13 dagar.
Jag sitter och funderar på vilka ord jag ska använda för att beskriva dessa dagar.
Omtumlande? Ja.
Omvälvande? Ja.
Jobbiga? Ja.
Härliga? Ja.
Fruktansvärda? Ja.
Fantastiska? Ja.
Känslosamma? Ja.
De värsta i mitt liv? Ja.
De bästa i mitt liv? Ja.

Alltså ni ser ju själva, det går inte att förklara den här upplevelsen. Den måste upplevas för att man ska få ett hum om vad det handlar om. Jag inser att jag själv inte hade en aning.

Jag var beredd på att det skulle vara jobbigt. Jag hade inga föreställningar om att det skulle vara rosenskimrande och vackert. Jag var tillochmed beredd på att det skulle kunna ta dagar, tillochmed veckor innan man ens kände att man älskade sitt barn.

Nå, det där med kärleken kom utan fördröjning. Pang Bom bara samma sekund som hon låg på mitt bröst var hon den viktigaste personen i världen. Så sjuk känsla. Från att aldrig ha träffats förut till viktigast i världen på en sekund.
Med kärleken kom oron. Det är ju så att varje gång man älskar någon blir man lite mer sårbar. Med kärleken till Lillan kom en oro som stundtals varit knappt hanterbar, och helt galen. Mitt förnuft förstår ju att hon inte kommer att bli blind för att hon kliar sig i ögat, att hormonprickarna inte är en obotlig hudsjukdom och att hon inte har hjärnhinneinflammation varje gång hon får feber.
Ändå gnager det hela tiden i mig. Tänk om jag missar åt. Tänk om hon är allvarligt sjuk. Tänk om hon får men för livet för att hon inte får behandling i tid.

Helt normalt. Säger BVC. Säger alla andra föräldrar. Det är något man får leva med resten av livet.

Som tur är har det lättat något. Ju äldre Lillan blir går det faktiskt bättre och bättre. (Även om jag har rivit upp himmel och jord för både tredagarsfeber och nässelutslag)

Förutom detta så är det naturligtvis helt underbart och otroligt att få uppleva så starka känslor.
Att smälta fullständigt vid den första ögonkontakten, det första leendet, det första gapskrattet.
Att sitta och dumglo på henne när hon sover, leker eller pratar med katten.
Att känna så oerhörda lyckokänslor när hon gurglar, suckar och skrikjollrar.

Det går inte att förbereda sig för det. Det går inte att beskriva för någon hur det är. Det är mycket mycket värre och mycket mycket bättre än man någonsin kan föreställa sig.

Saker jag önskar att någon hade talat om för mig innan:
Förlossningen är inte så hemsk som alla säger.
Att amma är skitjobbigt i början. (Vissa dagar när Bengtis kom hem från jobbet löd konversationen såhär: "Vad har du gjort idag?" "Ammat." "Men vad har du ätit?" "Jag har inte ätit, jag har ammat. HELA dagen.") Det blir bättre. För mig tog det nästan 3 månader innan det började kännas OK.
Bebisar följer inga mallar. De äter när de behagar, bajsar när de behagar, skriker när de behagar och utvecklas när de behagar.
Bebisen bestämmer allt de första månaderna. Du äter när den låter dig äta, du sover när den låter dig sova, du går på toa när den låter dig gå på toa.

Näe hörni, klockan är 20 och det är hög tid för mig att sova. Lillan har nämligen börjat med den förtjusande vanan att vilja ta morgon vid halv 3 - tiden.

(Det blir inga bilder här, jag har inga på den här datorn och ni ser henne ju HELA tiden på Instagram)

Vi hörs!
Hejdå!