Nostalgia

Kära dagbok.

Hösten är här med buller och bång och p.g.a. det har jag blivit väldigt nostalgisk de senaste dagarna.
Ja, om det nu är nostalgiskt att tänka ett år bakåt, men det är det väl?

Jag tänker mycket på dagarna innan Lillan föddes och dagen när hon föddes och dagarna precis efter att hon hade fötts och jag tänker att det är en rättså rejäl resa vi gjort det senaste året.
Tydligast är det såklart för Lillan som gått från 3,5kg's klump som inte ens kan hålla upp sitt eget huvud eller fokusera blicken till 10kg's klump som både kan köra sin egen vagn och sjunga ho- ho- ho- ho- ho- hockeyfrilla.
Men det har varit en resa för oss också.
En farmor på öppna förskolan sa i måndags att: "Ja, tänk om man fortsatte lära sig lika mycket hela livet som man gör första året. Vad mycket man skulle kunna."
Och det känns faktiskt som att jag har lärt mig lika mycket som Lillan det senaste året. Det är lite annan nivå på grejerna jag lärt mig såklart, men iallafall. Förutom det uppenbara som att lära sig byta blöjor, vilken mat barn under ett år absolut inte får äta och alla symptom på hjärnhinneinflammation så har jag lärt mig mycket om mig själv. Gått in och ut ur (relativt små) livskriser och fått något slags hum om vad som känns viktigt i livet och vad jag vill göra i livet. (klYsChigT)
Jag skulle också säga att jag blivit mer empatisk och förstående (vilket absolut inte skadade), mindre ego (skadade inte heller) och mer självsäker (osäkert om det skadade eller inte).

Ehm, ja jag kommer inte på någon snitsig avslutning på det här inlägget så jag kör klassikern som jag alltid körde när vi hade fri skrivning i skolan:

Plötsligt vaknade jag, allt hade bara varit en dröm!

Hejdå!