29 september 2007

Kära dagbok.

Imorgon är det 6 år sedan jag och Bengtis gifte oss.
Vi firade det igår eftersom Bengtis jobbar hela helgen, men det blir minifirande med brunch imorgon också.
InshLillan naturligtvis. Vi tar inget för givet.
Bengtis har som sagt förstått vikten med paketkväll och jag fick den finaste klockan jag någonsin sett! Sen att Lillan fick en bil är en annan historia...
Vi åt trerätters när Lillan hade somnat och kvart över tio avslutades firandet med att Bengtis somnade inne hos Lillan som är inne i en period då hon vaknar på natten och absolut inte kan somna om själv.
Därför får någon av oss sova på golvet inne i hennes rum. I torsdags var hon vaken i 4 timmar mellan 22.30-02.30 och grät hjärtat ur sig så fort jag försökte smyga ut därifrån.
Fler tänder på G (uppe i 9 nu, och då kan ni räkna ut att kindtänderna börjat göra entré = värsta tandsprickningarna hittills!) samt förkylning gör väl inte livet så lätt för vår lilla tjej.

Iallafall.

Jag får räkna efter varje gång någon frågar hur länge vi varit gifta för 6 år låter som så kort tid!
Konstigt tycker jag. Igår kom jag fram till att det är 12 år sedan jag tog studenten och flyttade hemifrån. Jag har alltså varit "vuxen" lika länge utan Bengtis som med Bengtis.
Men tiden utan honom känns ju så avlägsen och kort. Bengtis höll med så det verkar inte vara en känsla som jag är ensam om. Undrar vad det beror på?
Är det för att man som ungdom alltid är "på väg". Man tänker att man någon gång i framtiden ska hitta en stad man trivs i, skaffa familj, hus, fast jobb, pensionssparande och allt det där, och nu när man har allt det så har man liksom nåt något slags mål? Man är stadgad?
Hade det blivit samma sak om vi inte var gifta? Har det med åldern att göra? Börjar vi bara bli gamla och få dåligt minne? Jag lutar faktiskt åt att så är fallet.

Om någon har något annat förslag får ni gärna enlighten me. Tack på förhand.

Hejdå!

Ps. Det här svengelskandet som jag gör ibland (ganska ofta) det är ironiskt. Kul tycker jag! Ds.