"Harmonisk" mammablogg ja.

Kära dagbok.

Jag hoppas att ni inte uppfattar det jag skriver här som gnäll.
Jag är oerhört kär i min lilla familj och jag och Bengtis är otroligt tacksamma för att vi har lillan. Det är ingen självklarhet att få barn och det är fantastiskt att få vara med om.

Jag är bara en person som har lättare att raljera över småbesvärliga grejer än att skryta om hur fantastiskt bra jag har det.

Med det sagt - det ÄR ju ganska jobbigt att ha ett litet barn. ;)
Jag har frågat några olika personer i min omgivning om det är sant att barnets andra levnadsår är roligare än det första?
Jag har uteslutande fått samma svar: (fast uttryckt på lite olika sätt)
"Eh, ja. Det första året är ju inte speciellt roligt alls."
Det är förstås inte helt sant. Det ÄR fantastiskt roligt. Men det är också väldigt svårt.
Allt är nytt och man vet liksom inte hur det ska vara. Man är osäker och rädd och känner ofta att man famlar i blindo. (OBS att jag skriver som om detta vore den enda sanningen. Så är det ju inte, men det är min sanning)
Allt eftersom barnet går att kommunicera med mer och mer så blir det helt klart lättare tycker jag.
Man lär känna varandra mer och mer och vet vad man kan förvänta sig i olika situationer (på ett ungefär)

Inom vården pratas det mycket om allmäntillstånd. Om barnet är sjukt frågar läkaren efter barnets allmäntillstånd - dvs. beter det sig normalt? När man har en bebis på ett par veckor är det väldigt svårt att veta vad som är normalt, och det är svårt ganska länge eftersom bebisens medvetenhet och lynne är så föränderligt de första månaderna, så det som var helt normalt för en vecka sedan kanske inte alls är normalt nu. Vissa dagar sover det inte alls, andra dagar sover det hela dagen. Vissa dagar håller man på att sprängas för att barnet inte vill äta och vissa dagar är barnet som fastlimmat vid en. Vissa dagar skriker det och andra dagar är det tyst och nöjt.
Alltså - svårt att veta vad som är normalt och det är väldigt frustrerande.
På det viset är det lättare nu när man känner varandra bättre, lillan kan visa och tala om när något är fel och hon är lite mer att "ta i". Samtidigt har vi kommit in i våra föräldraroller och när allt det här sker så minskar också oron. Den är ständigt närvarande helt klart, men den är på en mer rimlig nivå än den var i början.

Man måste ju ändå säga att lillan har gett våra liv en ny sorts mening. Vi lever nästan bara för henne och jag tänker att det måste få vara ok ett tag. Med tiden kommer rollerna förändras och vi kommer att växa ihop mer och mer, på nya sätt som funkar i vår familj. Jag tror det är naturligt att det blir så, och att det är meningen att det ska vara så. Vi är ju allt hon har och det är vårt ansvar vem hon växer upp till att bli.

Hejdå!