Allmänt babbel

Kära dagbok.

Jag är otroligt sugen på att blogga men jag har inget vettigt att skriva så jag bara babblar ur mig lite, ok?

Idag har jag tänkt ohälsosamt mycket på att Blondinbella gifter sig. Jag fattar inte varför jag tänker så mycket på det. Jag gillar inte ens Blondinbella sådär värst mycket. (Eller ja, den person som hon framstår som på nätet alltså. Har aldrig träffat henne.) Ändå är jag nästan besatt av att få se bilder från bröllopet. Börjar förstå folk som åker till Stockholm för att stå utanför och försöka få en skymt av någon kunglighet när de gifter sig.
Har dock inte sett eller läst någonting än. Har tillochmed scannat Blondinbellas kompisars bloggar.
Nog om det nu, jag gör bort mig känner jag.

Annars då? Lillan har gått från krävande till alldeles oerhört krävande på någon vecka. Att sitta snällt på golvet och bygga torn eller läsa böcker kommer inte på fråga. Hon ska hela tiden upp och gå. Gå gå gå gå gå tills våra ryggar går av. Och fort går det, det är bara att hänga på. Idag motionerade hon hela församlingen efter mötet. OK att vi inte är så många men ändå. Mötena är förövrigt brottningsmatcher då den unga damen varken vill sitta stilla eller vara tyst. Hon vill klättra ur vagnen, försöka sno svarsmicken, ner i vagnen, försöka sno svarsmicken, ner på golvet, upp i vagnen, ner ur vagnen, försöka sno svarsmicken, ner i skötväskan, över stolarna till raden bakom samtidigt som hon pratar och pratar och ropar och babblar och gör pruttljud och i värsta fall skriker. Ja, det går väl över men min misstanke är ju att när hon väl lär sig gå eller krypa så kommer det inte precis bli lättare att blåhålla henne ett helt möte.
Det har flyttat hit en familj från Stockholm som har tre barn. Den yngsta är två månader äldre än Lillan, och han är så LUGN och TÅLMODIG. Jag och Bengtis häpnar över hur mycket han accepterar och står ut med som vår dotter skulle skrika rakt ut över. Antar att det beror på att han har två äldre syskon och att han är van vid att han inte kan få all uppmärksamhet hela tiden.
Slutsats: Vi håller på och skapar ett monster.

                                                            I monsterskapandets början.

Förutom detta tänker jag mycket på hur det ska gå med livet. Att ha hus är fantastiskt och underbart på alla sätt utom att det helt plötsligt kan dimpa ner en räkning på X000 för att vägen dikats om, eller varmvattenberedaren kan paja precis när man bestämt sig för att köpa fina presenter till varandra på bröllopsdagen. Livets gång. Mamma har sagt att man ska ha en årslön sparad i buffert när man är husägare. Jag förstår varför.

Angående bröllopsdagen så har jag goda nyheter för alla nationer! Bengtis har äntligen insett att vi måste börja fira. Sådär ordentligt med paket ni vet! Som tur är har han förstått att det är viktigt för Lillan att vi börjar redan i år! Yes!
Bakgrundsinfo: I Bengtis familj firar man inte bröllopsdagar. När hans föräldrar varit gifta i 35 år delade de på en flaska vin och så var det inte mer med det.
I vår familj är bröllopsdagar = PAKETKVÄLL! Och nu tydligen för första gången även i en Bäckströmsk familj *trendsetters*.

                                                              Tillfälle värt att fira!

Dagens tips! Carro skriver fint om det där som alla som blir föräldrar upplever men ingen lyckas förklara för någon annan här, här och här. (Tänk om vi vetat det när vi åkte på vår första Danmarkresa, att vi skulle vara mammor allihop några år senare)

Jaha, nähä, men imorgon är det september och höstomfamnandet kan börja!

Hejdå!